solstan.blogg.se

Ett ämne jag tänkt ta upp länge är PMDS. Vad är ens det kanske ni funderar? 

För att få diagnosen PMDS måste fem utav symptomen ovan stämma in på dig varav ett måste vara bland de fyra första punkterna (1177.se)

Besvären börjar ofta veckan innan mens men för endel personer börjar besvären redan under ägglossningen (vilket det gör för mig) Det är ganska mycket av ens tid som går åt att må dåligt. 

Jag har fått medicin för detta MEN tar jag den försent in i min cykel blir det inte roligt. Senaste månaderna har det fungerat bättre i kombination med att jag jobbat VÄLDIGT mycket med mitt psyke. Hur jag väljer att möta situationer jag ställs inför samt hur jag tacklar mina egna tankar om mig själv. Dock hjälper inte alltid det och hormonerna tar över. Det är ganska läskigt, för det liksom smyger sig på vissa gånger. Sakta börjar håglösheten komma, man känner sig mindre självsäker och börjar vackla kring vissa beslut man tagit och inte minst kring hur man ser på sig själv. "Shit ja va ju snygg igår, hur kan ja va så jävla sliten o ful idag? Gammal, rynkig! Vem kommer vilja ha mig? Hur ska JAG KUNNA HA ETT JOBB I HÄLSOBRANCHEN JAG ÄR JU FUUUUL!! " Ja så kan det snurra i huvudet. Sånna där tankar man egentligen vet bara är påhittade och egentligen inte spelar någonroll för utseendet är inte det viktigaste. Men det är bland annat sånna spratt min hjärna spelar mig. Sen gör kroppen mer ont. Jag blir svagare och träningen kan helt plötsligt bli så otroligt jobbig (men ack så viktig för att psyket ska hållas stabilt!). Dock kan det vara god idé att lägga in en lugnare träningsperiod under den här tiden för kroppen har så mycket påfrestningar ändå. Personligen borde jag hålla mig borta från tunga vikter för det tar nästan mer på mitt psyke att inte orka lyfta samma vikt som veckan innan....  Well, innan man vet ordet av så sitter man nästan och grinar. Förr gjorde jag det, grinade alltså. Jämt, hela tiden. Förr sögs jag ner i deppressionen VARJE månad. Gråt. Bråk. Ångest. Ännu mera tårar. Kort stubin. Ont i bröstet. Ältande. Meningslöshet. Självmordstankar. Då var det OTROLIGT provocerande att lyssna till sånna där positiva jävlar (som jag försöker vara nuförtiden). För man VÄLJER inte sin depression. Med PMDS spökar hormonerna till den grad att du inte känner igen dig själv. Poff, helt plötsligt är du en jävla ragata, rent ut sagt, som bråkar med allt och alla. Jag har till och med varit nära att säga upp mig under en dålig PMDS vecka. Jag skrev under min uppsägning men lämnade aldrig in den.... Livet med PMDS. Det har blivit enklare att leva med sen jag fått någorlunda bättre koll på NÄR jag ska ta min medicin. Jag önskar dock att jag sökt hjälp för detta långt tidigare, då det är något jag levt med sen jag var tonåring. Att jag ens fick medicin har inte ens att göra med att jag sökte hjälp med just detta, det var min dåvarande terapeut som misstänkte att jag hade PMDS, jag själv hade aldrig hört talas om det innan. 

Så, med detta sagt, det finns ljus i tunneln! Min sinnesstämning idag är så mycket bättre än vad det har varit. Man kan göra otroligt mycket med hjälp av mental träning för sin personliga utveckling. Kan skriva ett blogginlägg om det ifall ni vill?

Vilka besvär lider du av i samband med mens? Dela gärna med dig!  Och vill du inte det, så är det helt OK, jag kan bara hoppas att min text hjälper någon att känna sig lite mindre ensam i sina besvär. Kom ihåg, det finns hjälp att få!