Under helgen som gått har det varit en hyllningsgala för Chester Bennington som gick bort i somras. Jag var inte där men det jag sett på nätet gav mig både gåshud och tårar i ögonen.
Det är nog i vuxen ålder jag förstått hur betydelsefulla Linkin Park varit för mig i mina tonår. Det var det första bandet som hjälpte mig att finna tröst i texterna. Redan som 13 åring kunde jag identifiera mig med orden i "Runaway". Det var lyrics som gick rakt in i hjärtat och vissa av låtarna kommer jag nog kunna utantill resten av mitt liv. Senare kom In Flames och Herr Fridén att ta över ledmotivet till mitt känsloliv men minnena och känslorna med Linkin Park väcks varje gång jag lyssnar på deras musik. På senare tid har det blivit allt oftare då Steve Aoki samplat/remixat endel låtar tillsammans med Chester och Linkin Park. Hans senaste, remixen av "One more light- Chester forever remix" får mina ögon att tåras gång på gång.
Har sagt det förut och håller fast vid det, musik är för mig essentiellt, jag förlorar hellre synen än hörseln. Musik får mig att känna mig 100% levande och i mina tonår hjälpte det mig att sätta ord på mina inre demoner. I och med att Benningtons bortgång uppmärksammas också fonden OneMoreLightFoundation för psykisk ohälsa. Då jag själv varit ganska öppen med min ångest/depression/psykiska ohälsa anser jag att det fortfarande är viktigt att vi alla pratar om det. Jag tror att det är först när vi delar med oss av våra historier som acceptansen sprids och känslan av att man är ensam avtar. Även om jag idag mår bättre, kan man lätt falla tillbaka om man inte jobbar med sig själv och är uppmärksam på signalerna.
Tänker här med även applicera detta tanksätt och outa min historia i #metoo rörelsen där kvinnor världen över delar med sig av sin vardag med sexuella övergrepp. Jag är inget undantag, tror inte någon av mina tjejkompisar är ett undantag, tragiskt nog.
Minns den där kvällen när jag & Emilie gick på efterfest med två äldre snubbar från universitetet. Vi var väl 18-19, hängde på Arena och tyckte dom var spännande. Minns att det var en väldigt tvingad stämning, en av killarna ville att vi allihopa skulle ha sex tillsammans. Tillslut följde jag med en av snubbarna in i ett annat rum och låg med honom, fast jag inte ville, jag ville bara att han skulle sluta tjata. Jag minns jag sa nej till sex men det hände i alla fall . Kände mig så äcklig efteråt . Lämnade studenthuset fort som fan när det var över och kallade honom alltid tyst för mig själv "äckliga Uni killen" ...
Jag minns också alla händer som tafsat under konserter och utekvällar. Tillslut reagerade man inte om någon smekte en på rumpan. Eller när man blivit kallad hora för att man inte ville följa med den äldre mannen ut på en cigg. Eller blivit kallad för hora av sin pojkvän för den delen. Psykiskt misshandlad. Allt detta har man bara tagit, för det har blivit vardag och känns helt normalt.
Det som ärrat mig mest, är ett övergrepp som skedde på mig när jag bara var fyra år. Att en kille, i tonåren, tog sig friheten att experimentera med en fyra åring... i min värld har jag burit på så otroligt mycket skam, förträngt händelsen men alltid burit skammen någonstans där inne.
"I wanna run away, never say goodbye, I wanna know the truth, instead of wondering why. I wanna know the answers, no more lies, I wanna shut the door and open up my mind"
Jag har begravt det så långt ner och intalat mig det inte spelat någon som helst roll för hur jag blivit som person i mina vuxna år . Tills jag insåg att det visst spelat roll för hur jag vuxit upp och blivit. Det började gå upp för mig redan för 5 år sedan, när jag vaknade upp en sensommar morgon och inte kunde minnas min vår, men jag började minnas saker från när jag var liten. Det var dock inte förrens under 2016 jag på riktigt insåg vad händelsen hade spelat för roll i mitt liv. Jag föll i ett svart hål, så djupt som jag aldrig fallit tidigare. Jag minns knappt min semester den sommaren , men jag vet att jag under tre dagar låg på min soffa och bara önskade att jag var död. Mediciner hjälpte mig inte, KBT hjälpte lite, fysisk aktivitet hjälpte mer, att umgås med familjen och speciellt min brorson hjälpte mig mest.
Så ja, jag kommer alltid att bry mig "if one more light goes out". Alltid. Jag kommer fortsätta försöka få människor att må bättre och jag finns här om någon behöver prata. Du är inte ensam.
One More Light
Allmänt KommenteraUnder helgen som gått har det varit en hyllningsgala för Chester Bennington som gick bort i somras. Jag var inte där men det jag sett på nätet gav mig både gåshud och tårar i ögonen.
Det är nog i vuxen ålder jag förstått hur betydelsefulla Linkin Park varit för mig i mina tonår. Det var det första bandet som hjälpte mig att finna tröst i texterna. Redan som 13 åring kunde jag identifiera mig med orden i "Runaway". Det var lyrics som gick rakt in i hjärtat och vissa av låtarna kommer jag nog kunna utantill resten av mitt liv. Senare kom In Flames och Herr Fridén att ta över ledmotivet till mitt känsloliv men minnena och känslorna med Linkin Park väcks varje gång jag lyssnar på deras musik. På senare tid har det blivit allt oftare då Steve Aoki samplat/remixat endel låtar tillsammans med Chester och Linkin Park. Hans senaste, remixen av "One more light- Chester forever remix" får mina ögon att tåras gång på gång.
Har sagt det förut och håller fast vid det, musik är för mig essentiellt, jag förlorar hellre synen än hörseln. Musik får mig att känna mig 100% levande och i mina tonår hjälpte det mig att sätta ord på mina inre demoner. I och med att Benningtons bortgång uppmärksammas också fonden OneMoreLightFoundation för psykisk ohälsa. Då jag själv varit ganska öppen med min ångest/depression/psykiska ohälsa anser jag att det fortfarande är viktigt att vi alla pratar om det. Jag tror att det är först när vi delar med oss av våra historier som acceptansen sprids och känslan av att man är ensam avtar. Även om jag idag mår bättre, kan man lätt falla tillbaka om man inte jobbar med sig själv och är uppmärksam på signalerna.
Tänker här med även applicera detta tanksätt och outa min historia i #metoo rörelsen där kvinnor världen över delar med sig av sin vardag med sexuella övergrepp. Jag är inget undantag, tror inte någon av mina tjejkompisar är ett undantag, tragiskt nog.
Minns den där kvällen när jag & Emilie gick på efterfest med två äldre snubbar från universitetet. Vi var väl 18-19, hängde på Arena och tyckte dom var spännande. Minns att det var en väldigt tvingad stämning, en av killarna ville att vi allihopa skulle ha sex tillsammans. Tillslut följde jag med en av snubbarna in i ett annat rum och låg med honom, fast jag inte ville, jag ville bara att han skulle sluta tjata. Jag minns jag sa nej till sex men det hände i alla fall . Kände mig så äcklig efteråt . Lämnade studenthuset fort som fan när det var över och kallade honom alltid tyst för mig själv "äckliga Uni killen" ...
Jag minns också alla händer som tafsat under konserter och utekvällar. Tillslut reagerade man inte om någon smekte en på rumpan. Eller när man blivit kallad hora för att man inte ville följa med den äldre mannen ut på en cigg. Eller blivit kallad för hora av sin pojkvän för den delen. Psykiskt misshandlad. Allt detta har man bara tagit, för det har blivit vardag och känns helt normalt.
Det som ärrat mig mest, är ett övergrepp som skedde på mig när jag bara var fyra år. Att en kille, i tonåren, tog sig friheten att experimentera med en fyra åring... i min värld har jag burit på så otroligt mycket skam, förträngt händelsen men alltid burit skammen någonstans där inne.
"I wanna run away, never say goodbye, I wanna know the truth, instead of wondering why. I wanna know the answers, no more lies, I wanna shut the door and open up my mind"
Jag har begravt det så långt ner och intalat mig det inte spelat någon som helst roll för hur jag blivit som person i mina vuxna år . Tills jag insåg att det visst spelat roll för hur jag vuxit upp och blivit. Det började gå upp för mig redan för 5 år sedan, när jag vaknade upp en sensommar morgon och inte kunde minnas min vår, men jag började minnas saker från när jag var liten. Det var dock inte förrens under 2016 jag på riktigt insåg vad händelsen hade spelat för roll i mitt liv. Jag föll i ett svart hål, så djupt som jag aldrig fallit tidigare. Jag minns knappt min semester den sommaren , men jag vet att jag under tre dagar låg på min soffa och bara önskade att jag var död. Mediciner hjälpte mig inte, KBT hjälpte lite, fysisk aktivitet hjälpte mer, att umgås med familjen och speciellt min brorson hjälpte mig mest.
Så ja, jag kommer alltid att bry mig "if one more light goes out". Alltid. Jag kommer fortsätta försöka få människor att må bättre och jag finns här om någon behöver prata. Du är inte ensam.