Det här är mina tankar i stunden. Tankar som kan ändras efter lite reflektion. Människan är fri att förändras när hon vill. Men just idag är det så här jag känner.
Personer omkring mig är på mig ibland att det är "dags att slå sig till ro" (oftast äldre personer). Med det menar dom oftast att jag bör hitta en man och skaffa barn. Det här är något jag kan uppfatta som jobbigt, och som sätter tvivel i mitt egna huvud. Just nu vill jag inte ha barn, för mig känns det som ett alldeles för stort ansvar jag inte är villig att ta. Är det fel av mig? Jag fyller 32 i år och har så många drömmar jag vill uppfylla innan jag ska ansvara för en annan individ i mitt liv. Jag har (förhoppningsvis) många fertila år kvar, min mamma fick mig efter hon fyllt 40. Dessutom, med min historia av dåliga relationer, får det lov att va en alldeles extraordinär man om han ens ska komma i närheten av att diskuteras eventuella bebisar med. Men samtidigt känner jag mig själv. Jag är passionerad när jag ger mig hän. Då vill jag ha allt, på en gång. Vilket ofta inte är speciellt vettigt. Passion= min hjärna tar inte speciellt rationella beslut. Ibland blir det fantastiskt, ibland kaos. Många män frågar även "varför är du singel?" Svaret är enkelt: för jag nöjer mig inte. Endel vill få mig att tro det är något fel på mig. Tro mig jag har många fel, men det är inte därför jag är singel. Det beror helt på mig själv. Eller "singel" , är jag ens det? Jag kanske lever i en öppen relation, som jag inte berättar för er om? I vilket fall.. det traditionella sättet att leva på - har jag helt enkelt valt att inte leva just nu.
Folk pratar om barn som det vore meningen med livet eller en kvinnas enda uppgift . Alla måste inte skaffa barn. Kanske är det inte ens meningen att jag ska fortplanta mig? Just nu så trivs jag bra (kära nån ja har en katt ja inte ens kan ta hand om för tillfället pga att jag flyttar så ofta)... Dessutom... varför utgår alla ifrån att jag bör ha en man? Jag kanske träffar en kvinna jag blir totalt förälskad i, hur ska jag veta när kärleken slår till? Vad som helst kan hända. Jag vet män som skulle kunna va intressanta på ett seriöst plan, men alltid varit för sent ute (dvs dom hinner träffa nån innan jag vågat outa mitt intresse)... mitt problem ör väl att jag är livrädd för att bli sårad igen så jag låter hellre bli. Jag vet att man måste våga för att vinna, men just nu är jag (ganska) nöjd som det är. Jag har svårt att ge utrymme för kompromisser i mitt liv nu. När jag vill göra något, då gör jag det. Har avstått alldeles för många resor och beslut i mitt liv på grund av att jag haft ett förhållande som inte tillåtit mig att göra det jag behöver, eller rättare sagt. JAG har tillåtit mig själv att bli behandlad så. Jag läker fortfarande, försöker va Queen över min egen vardag. Men det är svårt att inte falla tillbaka i rollen som den hängivna, omhändertagande dörrmattan. Så tillsvidare . Snälla tänk er för en extra gång innan ni ifrågasätter någons livssituation. Jag möter min person när tiden är inne.
Är det inte dags att stadga sig?
Allmänt KommenteraDet här är mina tankar i stunden. Tankar som kan ändras efter lite reflektion. Människan är fri att förändras när hon vill. Men just idag är det så här jag känner.
Personer omkring mig är på mig ibland att det är "dags att slå sig till ro" (oftast äldre personer). Med det menar dom oftast att jag bör hitta en man och skaffa barn. Det här är något jag kan uppfatta som jobbigt, och som sätter tvivel i mitt egna huvud. Just nu vill jag inte ha barn, för mig känns det som ett alldeles för stort ansvar jag inte är villig att ta. Är det fel av mig? Jag fyller 32 i år och har så många drömmar jag vill uppfylla innan jag ska ansvara för en annan individ i mitt liv. Jag har (förhoppningsvis) många fertila år kvar, min mamma fick mig efter hon fyllt 40. Dessutom, med min historia av dåliga relationer, får det lov att va en alldeles extraordinär man om han ens ska komma i närheten av att diskuteras eventuella bebisar med. Men samtidigt känner jag mig själv. Jag är passionerad när jag ger mig hän. Då vill jag ha allt, på en gång. Vilket ofta inte är speciellt vettigt. Passion= min hjärna tar inte speciellt rationella beslut. Ibland blir det fantastiskt, ibland kaos. Många män frågar även "varför är du singel?" Svaret är enkelt: för jag nöjer mig inte. Endel vill få mig att tro det är något fel på mig. Tro mig jag har många fel, men det är inte därför jag är singel. Det beror helt på mig själv. Eller "singel" , är jag ens det? Jag kanske lever i en öppen relation, som jag inte berättar för er om? I vilket fall.. det traditionella sättet att leva på - har jag helt enkelt valt att inte leva just nu.
Folk pratar om barn som det vore meningen med livet eller en kvinnas enda uppgift . Alla måste inte skaffa barn. Kanske är det inte ens meningen att jag ska fortplanta mig? Just nu så trivs jag bra (kära nån ja har en katt ja inte ens kan ta hand om för tillfället pga att jag flyttar så ofta)... Dessutom... varför utgår alla ifrån att jag bör ha en man? Jag kanske träffar en kvinna jag blir totalt förälskad i, hur ska jag veta när kärleken slår till? Vad som helst kan hända. Jag vet män som skulle kunna va intressanta på ett seriöst plan, men alltid varit för sent ute (dvs dom hinner träffa nån innan jag vågat outa mitt intresse)... mitt problem ör väl att jag är livrädd för att bli sårad igen så jag låter hellre bli. Jag vet att man måste våga för att vinna, men just nu är jag (ganska) nöjd som det är. Jag har svårt att ge utrymme för kompromisser i mitt liv nu. När jag vill göra något, då gör jag det. Har avstått alldeles för många resor och beslut i mitt liv på grund av att jag haft ett förhållande som inte tillåtit mig att göra det jag behöver, eller rättare sagt. JAG har tillåtit mig själv att bli behandlad så. Jag läker fortfarande, försöker va Queen över min egen vardag. Men det är svårt att inte falla tillbaka i rollen som den hängivna, omhändertagande dörrmattan. Så tillsvidare . Snälla tänk er för en extra gång innan ni ifrågasätter någons livssituation. Jag möter min person när tiden är inne.